Det var den 20 november 1992, som det begav sej. En mulen, snötyngd torsdag gick vi tillsammans uppför den långa gången, fram till altaret i Stora Tuna Kyrka. Vi ville ha ett lite bröllop och hade först bestämt vigsel rummet i Prostgården. Men rusten av denna hann inte bli klar, så det blev vigsel i kyrkan. Med dånande orgelspel och bröllopsgäster som satt på stolar längst fram i altarrunden.
Mina syskonbarn sjöng en söt liten visa:
Jag behöver dej och du behöver mej. Och vi behöver alla varandra.......
Och det är så sant som det är sagt! Vi behöver varandra och jag är så tacksam, för jag har fått den bästa maken man kan få! Och han fick väldens bästa fru!
grattis i efterskott till bröllopsdagen!
SvaraRadera