Förankra markisen!

Alla som varit ute på campingäventyr vet  att det finns en hel del saker att pyssla med när man stannar. Klossar ska hjälpa husbilen i våg, stödbenen ska vevas ner på husvagnen, handbromsen ska dras i. Matta läggs ut och möbler i matchande färg ställs på plats under markisen, som naturligtvis också har färgmatchning. 

På husbil finns ju en markis-kasett som är skruvad i karossen så det gäller att förankra den ordentligt så inget ruskigt händer. Vi har ju hört andra som fått både markis och tak och kanske även kaross förstörd för att det kommit stormvindar, så man kan aldrig vara nog försiktig. Markisen ska fästas enligt konstens alla regler. Markisbenen spikas fast och en stormlina dras över hela härligheten. 

Bra. Nu kan vi sättas oss med en fika och koppla av. Sen är det dags för att utforska både campingplats, omgivningarna och badet. Alltihopa på en gång. När hela familjen sen sprungit fram och tillbaka som yra höns, har vi koll på läget. Vi vet exakt var badet är, hur duscharna ser ut och vart bästa bageriet ligger, så vi kan få nybakta frallor till morgonkaffet.

Sen är det dags för kvällsmat och vi letar upp restaurangen som ligger strax bredvid. Det är mycket folk här och vi får vänta en bra stund innan våra pizzor kommer på bordet. Det smakar riktigt gott och det var värt att vänta på. Mätta och belåtna går vi hem och kryper till kojs.

Det är nu det börjar. Alla som varit ute på campingtur, framförallt i alperna, vet så fort ett oväder kan komma. Och gå. Vi har somnat och sover riktigt skönt. Plötsligt vaknar jag till och undrar över vad det är som låter så konstigt. Tittar ut genom det ena alkovfönstret, men ser inget speciellt. Det låter dock som om det regnar och blåser för fullt, så jag vänder mej och tittar ut genom det andra fönstret. Jag kan snabbt konstatera att det är ett jätteoväder som dragit in med piskande regn och rejäla stormbyar. 


Jag ser sedan hur markisen viker sig in mot bilen. Och i samma sekund jag konstaterar detta, slutar hjärnan fungera. Jag kastar mej över maken, för naturligtvis sover jag innerst i alkoven, över fallskyddet på 1 sekund blankt och ner för stegen i ett enda kliv. Sedan kastar jag mej ut och suger tag i markiskanten - som Jane i lianerna tillsammans med sin Tarzan.  Jag kan säga att Susanna Kallur inte skulle haft en chans i den starten, och över/förbi hindren. När resten av familjen kommer ut för att hjälpa till, så står jag där, hållandes i markisen, iklädd bara mässingen, med regnet som inte faller, utan kommer piskande - på tvären! 

Med gemensamma krafter får vi in markisen, oskadd så när som ett stag som blivit böjt och jag kan lugnt konstatera att ingen på campingen är ute på kvällspromenad. 

När olyckan är framme

Jag blir lite trött på mej själv. I full karriär, med väskan på axeln går jag med raska steg mot bussen. Plötsligt hasar väskan ner och jag snubblar till. Hinner tänka "phu jag fixade det" och så ligger jag raklång på asfalten. Hur gick det till?! AJ det gör ONT i min högra arm/axel. Det svartnar nästan för ögonen och jag kallsvettas. Käre maken blir utbeordrad med bilen och han skjutsar in mej till akuten.

Fundering finns om axeln hoppat ur led eller om nåt blivit trasigt, innuti. Men efter röntgen och undersökning får jag beskedet om det är en översträckning. Efter ett par timmar kan jag då åka hem, med recept på värktabletter i fickan och armen fixerad i en mitellaliknande slynga.

Så nu får jag träna på att skriva med vänster hand...tur att ni inte kan se min handstil :) Om du undrar hur konstigt det känns, så ta musen i vänster hand och försök att klicka... nu ska jag gå och knapra i mej lite värktabletter inför natten. Vi ses redan imorgon igen (hoppas jag)

En akvarell från Sobec, Slovenien får pigga upp lite

Hoppas det aldrig händer igen

På Ama de Casas blogg har hon just nu en liten tävling/utmaning om vem som har bästa/roligaste/finaste bilden på HOPP / HOPPPAS. Där för tänkte jag bidra med denna. Jag hoppades vattenskidåkaren skulle klara starten bättre. Nästa gång gick det bättre - ett tag. Sedan ramlade han och bröt lårbenet. Ni vet ju att det kan vara hårt vatten i sjön.....

Bläääää

Sent i fredagskväll kom den första spyan. Äldsta dottern mådde inte alls bra. Det satt i så länge och värken i magen var så svår att vi till och med fick uppsöka Akutmottagningen då jag började misstänka att det kunde vara blindtarmsinflammation.

                                                        lånat från Google


Det var det tack och lov inte utan bara en ovanligt kraftig magsjuka. nåja - då får man bara pytsa på med blåbärssoppa och annat milt för magen och vänta på att det ska gå över.
Strax innan lunch i måndags åkte jag hem från jobbet. Nu var det min tur. Och dotter nr 2 mådde inte heller bra så i ett par dagar låg vi alla tre i sofforna framför TV:n

Igår kom gubben hem vid lunchtid. Utan att ha ätit lunch. Gissa varför?? Nu blir det riktigt trångt i sofforna....

Halta lotta....

God morgon. I förrgår var det inte en god morgon. Då hoppade isen upp från gatan och bet mej i knät. För halkade omkull - det gjorde jag väl inte...?? åtminstone var jag snabbt uppe på fötter igen... Hur det nu än var så fick jag ont i mitt knä. Rejält ont. Men jag linkade mej ner till jobbet och det funkade ju bra eftersom jag mestadels sitter på en kontorsstol med hjul på, så det var ju bara att rulla omkring inne på rummet. Igår morse blev det lite värre. Att jag inte skulle kunna gå bort till busshållsplatsen var solklart. Men skulle jag inte kunna ta bilen? Nog borde det väl gå? Jag menar man trycker ju inte ner kopplingen sååå ofta ändå. Och jag kan väl kanske starta på tvåan och sen växla till fyran/femman direkt så minskas ju antalet kopplingar.Men efter duchen insåg jag att det kommer inte att funka. Vilken tur då, att jag har en arbetskamrat som bilpendlar. Han fick agera färdtjänst på både dit och hemväg. Och det fungerade kanon. Tack snälla Runar för skjutsen till och från jobbet och tack alla underbara arbetskamrater som servat med kaffe och andra saker. Vi ses på måndag!

Och luften gick ur..

Det har varit en Påskvecka som bara sprungit iväg i ilfart. I och för sig är veckan kort eftersom det är "söndag" imorgon, fastän det är fredag. Idag var vi lediga och tog en tripp till Stockholm. Det spöregnade som bara den när vi for i morse men neråt Enköping lättade det upp. Där hade också åkrarna börjat på att visa sej ordentligt. När vi for hem igen såg vi faktiskt att solen gjorde tappra försök att tränga sej igenom molnen. Så den kommer nog fram i morgon....
Efter E18 började det helt plötsligt att låta jättekonstigt i bilen och vi stannade omedelbart. Då hade vi fått punktering på höger bak. Vi åkte på fälgen de sista metrarna före stoppet och det bolmade och rökte. Och luktade bränt. Jaha.... Kul kul kul. Bara att försöka fälla upp varningstriangeln och leta fram reservdäcket. Sån tur att det inte regnade längre!! Sån tur att jag inte for själv för då hade jag nog inte klarat av att hitta domkraft mm för dom var fiffigt inkilade i reservdäcket. Käre maken fixade detta på nolltid och vi kunde, efter en halvtimme, fortsätta hemåt. Låter som ett skämt, idag när det är första april - men det är faktiskt inte det.

Aj så det kan gå!

Campinghelgen fick ett abrupt slut. Käre maken skulle återuppta ungdommens vattenskidåkning. Det gick ju väldigt bra - ett tag. Rätt som det var förvann han ner i en vattenkaskad. Jag stod på strande och var imoponerad men märkte direkt att nåt var fel. Han kom upp i båten men när de kom till strandkanten kunde vi inte hjälpa honom ur båten. Han hade alldeles för ont. Det slutade med att vi fick ringa 112 och de fick pumpa i lite morfin innan han kunde flyttas ur båten och komma in i ambulansen. Nu är han opererad - han hade ett lårbensbrott. Tänk så fort det kan gå!