Liten men naggande god

I ett hörn, längst bort mot skogskanten har jag blivit ställd. Jag känner mej faktiskt lite ensam. Jag är ju inte så stor och tuff som många av mina kompisar. Å andra sidan är jag ganska seg. Jag har ju hängt med ganska länge trots allt. Jag hoppas bara att mina kära människor inte har lämnat och glömt mej här. För då blir jag ledsen. Eller att dom tänker byta ut mej. Mot nåt större. Flashigare. Modernare. Med långbäddar..... Det är ju så "inne" nuförtiden. Nej, bort sådana tankar. Det är klart att dom kommer, så jag får hänga med ett tag till! Jag är ju inte så komplicerad, så det är bara för dem att haka på. Jag menar - jag tynger ju inte ner dem precis.